Den karismatiska traditionen

Detta är en tredje del i en serie artiklar som utgår från Richard Fosters bok Strömmar av levande vatten – sex andliga traditioner att ösa ur . Syftet är att ge en personlig introduktion till dessa andliga traditioner.

Karismatisk – hur smakar det ordet för dig? Vad får du för associationer? Vad innebär det att vara karismatisk i kyrkan?

Vi kan ha många association kring ordet karismatisk, beroende på vad vi har för bakgrund i kyrkan. Ordet används ju ofta om personer med en speciellt utstrålning, även utanför kyrkan.

Ordets ursprungsbetydelse kommer ur ett grekiskt ord, charis, som betyder nåd. Ur det ordet kommer sedan, charisma/karisma, nådegåva.

När Richard Foster ser på kyrkohistorien ser han en av de stora dominerande strömmarna karaktäriseras av att karismatiken, det Anden gör och ger, stått i fokus här.

Uppväxt

Karismatiken har inte så sällan en tendens att placera sammanhang och personer på olika sidor, för eller emot. Men själva poängen med de olika andliga traditionerna, de sex strömmarna, är ju att ta vara på och lära av dem alla. Kanske vi dras till någon speciell, men poängen är att bli medveten om och kunna bejaka mer än det som är ”min favorit”.

Min erfarenhet som uppvuxen i frikyrkan är att detta varit och är ett laddat ord. Mycket handlar om vilket sammanhang man kommer från. Själv kommer jag från en traditionell missionsförsamling. Här var det inte mycket tal om karismatik eller nådegåvor. Men när jag tänker tillbaka ser jag speciellt en person som var mer karismatisk och dessutom kanske lite mystiker. En del tyckte hon var lite ”udda”. Men karismatik var inte ett begrepp man använde eller talade om, vad jag kan minnas.

Från den här miljön flyttade jag till Göteborg. Efter ett tag hamnade jag i Saronkyrkan. Där mötte jag en helt annan tradition. Här fanns tydliga ”profetgestalter”, som kunde resa sig upp under en gudstjänst och framföra budskap till församlingen. Detta var helt nytt för mig.

I ungdomsgruppen talades en hel del om nådegåvor. Inte minst tungotalet. Det var något jag själv ville uppleva, och jag ”försökte” under en period. Men inget hände. Inte förrän jag var på ett bibelstudium om Obadja, som Roland Hellsten höll i lilla salen i gamla Saronkyrkan på Storgatan i Göteborg.

Jag minns själva bibelstudiet som mycket torrt. Men i bönen som följde efteråt fick jag helt plötsligt ett nytt bönespråk, tungotalet, som har följt mig sen dess. Jag hade inte alls tänkt på det eller bett om det just då. Det bara kom – när jag inte försökte. Många med mig har upplevt samma sak. Man försöker och försöker nå en nådegåva, ofta tungotal, men inget händer. Så ger man upp. Och plötsligt är man mottaglig.

Vad beror detta på? Jo, det är ju faktiskt nådegåvor. De ges helt oförtjänt. Det är inget man får för meriter, eller som man kan kämpa sig till på egen hand. De delas ut av Gud, efter hans vilja, 1 Kor 12:11.

John Wimber

Min ”karismatiska resa” fortsatte i London. I mitten på 80-talet var jag där på en konferens med John Wimber. Det blev en nyckel för mig att få en bejakande syn på karismatiken. Jag hade nämligen varit med om en del händelser under tidigt 80-tal som gjorde mig tveksam till att bejaka karismatiken. Det handlade om trosrörelsen intåg i Sverige. Där stötte jag på saker som för mig kändes rent osunda. Vilket gjorde att jag hade svårt att ta till mig Andens verk och det övernaturliga. Jag är säkert inte ensam om den upplevelsen.

Men när jag mötte Wimber såg jag en attraktiv karismatisk. Här försökte man inte ”pumpa upp en stämning” för att sen ”leverera”. Istället var det en mycket stark betoning på att det var Guds Ande som verkade.

I dessa samlingar fanns en oerhörd förväntan på att övernaturliga saker skulle hända. Men i stället för att sikta mot dessa som en höjdpunkt valde Wimber en helt annan pedagogik än jag mött tidigare. Han kände hur förväntningarna började stiga och fler tusen personer lutade sig fram i bänkarna för att förväntansfullt se vad som skulle hända när han konstaterade ”Let’s have clinic”. Då valde han i stället att berätta en rolig historia, så att hela publiken brast ut i skratt och lutade sig avslappat tillbaka i stolarna.

Sen följde profetior, helande på scen, kunskapens ord som prickade precis var människor varit med om. Böner som skakade om, folk blev berörda av Anden och en hel del bar sig minst sagt konstigt åt. Men det hela var inte uppskruvat. Inget försök att få till en stämning. Helt enkelt ett resultat av att Anden var närvarande och verkade.

Det jag fick se och vara med om den veckan är nog mer än vad jag sett av karismatiska yttringar under resten av mitt liv. Vilket också kanske antyder att min vandring vidare inte varit i typiskt karismatiska sammanhang, utan jag har levt i miljöer där karismatiken inte varit så betonad. Och jag har dragits mot det mer kontemplativa.

Andens frukter

När jag beskrivit min resa ovan har den ju kännetecknats av att innebörden av karismatik handlar om de mer synliga gåvorna. Det är ofta vad man menar när man talar om karismatisk. Och det är även användningen av de synliga gåvorna som orsakat kontroverser.

Men karismatisk är inte bara dessa omtalade synliga gåvor. Det handlar om även om annat Anden gör, kanske inte lika synligt. Men minst lika viktigt.

Följden av att man umgås med Anden är ju att personligheten ska formas till likhet med Jesus. Andens gåvor blir ofta fokus när det gäller karismatik, men Andens frukter är lika viktiga. Det är vad som mognar fram när man lyssnar och samverkar med Anden.

Andens gåvor är just gåvor. Inget som man kan ta sig, utan något som man tacksamt får ta emot. Man kan givetvis sträva efter dem. Det finns många exempel hur kyrkohistorien på hur personer och rörelser verkligen sökt andens gåvor och sammanhang har blivit helt förvandlade när Anden utrustat på ibland märkliga sätt.

Andes frukter är däremot något som tillhör varje kristen. När Paulus räknar upp dem i Gal 5 är det:

kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Alla dessa är egenskaper som präglar en person och påverkar hur man väljer att leva och handla i olika relationer och situationer. Anden hjälper helt enkelt till med ”personlighetsutveckling”.

Dessa är inte något vi behöver vänta på som en gåva, för att se om vi möjligen skulle kunna få del av någon av dem. Vilket påminner mig och en situation vid en ungdomssamling där en person bad oss be för honom. Han uttryckte sig så här:

Be för mig att jag får tålamod. Jag vill ha det nu!

Tvärtom är frukterna kännetecken på en kristen som lever med Anden. Och Anden är ju något som alla kristna fått del av. Det är Anden som ger det nya livet och föder kärleken i oss.

Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Rom 5:5

Så när vi talar om karismatik behöver vi ta med både Andens gåvor och Andens frukter. Båda är centrala delar för en levande församling.

Richard Foster

Låt mig avrunda det här personliga perspektivet med att lyfta fram något av det Richard Foster säger:

Vi lever inte våra liv ”med egen kraft”, det är vi inte skapade till. Vi är skapade till att leva i samverkan med en annan verklighet. Den karismatiska traditionen ägnar speciell uppmärksamhet åt denna andra verklighet, som helt enkelt är livet i och genom Guds Ande.
Faktum är att det inte finns några ”icke-karismatiska kristna”. Jag förstår var man menar med det uttrycket, och jag kan förstå de historiska och sociologiska skälen, men kristenlivet är ett liv i och genom Anden.

s. 121

När han resonerar vidare lyfter han fram några risker med traditionen, bl.a. att man kan tendera att förneka logik och intellekt, eller att man riskerar att skilja Andens gåvor från frukterna.

Men han betonar också några styrkor med denna tradition.

• Denna tradition hindrar oss från att hela tiden följa impulsen att tämja Gud. Vi kan vilja styra och kontrollera Andens verk. Vi kan inte institutionalisera Andens verk.
• Den ”motverkar ständigt all blodfattig slentrian. Så lätt vi nöjer oss med bara religiöst prat!” Denna tradition påminner om att Guds rike inte är ord, utan kraft, 1 Kor 4:20
• Vi utmanas hela tiden till växande och mognad. Det handlar om att låta Andens frukter få gro och bära frukt i våra liv.
• Livet i Anden erbjuder ett liv där vi får gåvor och kraft för att vittna och tjäna.

Richard Foster tar i sitt kapitel upp tre personer som representanter för de olika traditionerna. I denna nämner han:
Historisk förebild: Franciskus
Biblisk förebild: Paulus
Nutida förebild: William Seymour (Azusa Street, Los Angeles 1906)

Thomas B Lindbjer