Den sakramentala traditionen

Vad blir första associationen när du hör uttrycket: den sakramentala traditionen? Mina tankar gick ganska omedelbart åt det mer “högkyrkliga”. Det handlar om att betona och förvalta sakramenten.

Men när jag såg originaltiteln på engelska blev det lite av en aha-upplevelse. Richard Foster talar om “the Incarnational tradition”, och det blir för mig något helt annorlunda än den sakramentala traditionen. Men översättarna ville kanske inte använda begreppet den “inkarnatoriska traditionen”. Det kan jag förstå.

Foster betonar han att det finns en viss ordning i hur han presenterat de olika traditionerna. Det inre livet (kontemplativa trad.) lägger en grund för det fruktbärande (helgelsetrad.) och andefyllda (karismatiska trad.) livet. Dessa ger i sin tur kraft att orka engagera oss i den sociala rättvisetraditionen och förkunnelsen om Gud rike (evangelikala trad.)

Sen säger han “Det som återstår är att förstå hur alltsammans tar sig uttryck i vardagslivet, vilket är den inkarnatoriska teologins uppgift.” s 219 Det handlar om hur tron utformas i det vardagliga livet. Andens värld ska göras synlig och närvarande i det vanliga liv vi lever dag efter dag.

Han använder ett begrepp som koncentrerat beskriver kärnan i denna tradition: “Utgångspunkten är att det begränsade kan rymma det obegränsade.”

Gud som är Ande är inte utanför sin skapelse, han finns närvarande i den. Guds rike handlar om att Gud och hans vilja ska få råda i och mellan människor och i skapelsen. Vi är kallade att vara redskap för detta.

Att det obegränsade kan rymma det begränsade blir givetvis allra tydligast i två personer: Jesus och Maria. I Jesus förenas ju både det gudomliga och det mänskliga. Guds vilja blir synlig genom Jesu liv och handlingar. Maria får även hon ta emot det gudomliga livet på ett oerhört konkret sätt. Inkarnation definieras i NE som “föreställningen att det gudomliga kan anta konkret kroppslig gestalt.”

Hur kommer då sakrament in i bilden? Jo, en definition av sakrament är något i stil med: den synliga formen av osynlig nåd. Vi är tillbaka till att det begränsade kan rymma det obegränsade. I kyrkans historia och traditioner har man sett olika på vad som är sakrament. I den tradition vi representerar i Elimkyrkan har fokus varit på dop och nattvard. Men i katolska kyrkan ser man t.ex. “de sjukas smörjelse”, som ges till allvarligt sjuka, som ett sakrament. Det finns alltså skillnader.

Det är mycket intressant att läsa om denna tradition ur Fosters perspektiv. Inte minst de exempel på personer han väljer. Ur kyrkohistorien lyfter han fram Susanna Wesley, mor till John Wesley. Hon verkar varit en mkt speciell kvinna. Hon fick t.ex. nitton barn på tjugo år! Nio av dem dog tidigt, men de övriga undervisade hon hemma. Och vad bestod undervisningen i? Jo: grammatik, historia, matematik, geografi och teologi. Kanske inte läroplan för dagens hemskola. Men tänk att sköta undervisningen av 11 barn och sköta hemmet för denna växande skara.

Poängen här är att illustrera hur det som inte verkar så “andligt” i själva verket kan vara ett strålande exempel på hur Guds rike tar sig praktiskt uttryck. I Susannas fall skedde mycket av detta i familjens kök.

När han sen lyfter fram det bibliska exemplet vidgas perspektiven ännu mer. Han väljer en person från Gamla testamentet. Vem då? Jo, Besalel. Känner du till honom?

Besalel är den första person i Bibeln där Gud säger att han “fyllt honom med gudomlig ande”. Sammanhanget i 2 Mos 31 är att Gud ger Mose i uppdrag att tillverka ett tabernakel, ett tält, där Gud ska uppenbara sig och vara med folket. Gud hade utrustat Besalel min sin ande och dessutom gett honom “insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten.” 2 Mos 31:3-5.

Gud är intresserad av det materiella, han har ju skapat allt det vackra. När jag skriver detta har jag framför mig en havsvik med mörka moln hängande tungt över sig. Luften är alldeles stilla och det enda som hörs är en koltrast. Så vackert! Gud älskar det vackra. Han valde att utrusta en konstnär med sin ande för att göra tabernaklet, så det begränsade kunde rymma det obegränsade.

Steget är inte långt till att tänka på David och alla hans “kollegor” som psalmförfattare. Musiken var en viktig del i tjänsten i templet på GTs tid.

Vi förlänger denna tanke till vår tid. Hur ser vi på kreativt skapande, konst och musik? Vilken plats får den i våra sammanhang? Hur ser vi på konstnärer och musiker som genom sina gåvor ger uttryck för den skapande Guden?

Låt mig ge några exempel på musiker som på olika sätt förmedlat det vackra från Gud, och gjort dem medvetet. Om vi t.ex. tar JS Bach, så skrev han SDG efter sina kompositioner till kyrkan. De står för Soli Deo Gloria, endast till Guds ära. En markering av honom till varför han skrev musiken. Alla kanske inte gillar Bach, men så här vackert kan hans musik klinga.

Ett annat exempel stötte jag på alldeles nyss. Här handlar det om kombinationen av text och musik. Vissa sånger inom kyrkan har ju levt sitt eget liv, de har “något” som gör att det blir klassiker. Av en god vän som har fått ett allvarligt cancerbesked fick jag en hälsning och en länk till en sång av Martina Möllås, “Det är inte förgäves”. Han skrev att det är så här jag känner det nu. (Idag finns han inte med oss längre.)

Vi skulle kunna ta många exempel från konsten, som ju under århundraden präglades av kristna motiv. En som skrivit om den kraft ett konstverk kan ha är Henri Nouwen i boken Att komma hem: Den förlorade sonens återkomst. En presentation av den inleds så här:

När Henri Nouwen första gången ser Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst” uppstår ett möte som för alltid kommer att förändra hans liv.

Exempel från vår tid

När Richar Foster tar ett nutida exempel väljer han “vår egen” Dag Hammarskjöld. Han var son till en statsminister och gjorde karriär bl.a. inom politiken. Mest känd är han som generalsekreterare i FN. Där förvånade han många med sin “tysta diplomati”. Han var en person som inte var ute efter egen karriär utan sökte leva ett liv i konsekvens med sin övertygelse, även när det väckte motstånd.

För många är han kanske mest känd genom boken Vägmärken. Det är också den som ger en inblick i hans liv. Här speglas tankar från större delen av han sliv. Här blir det även tydligt att han hade en kristen tro och att det var den som var grunden i hans handlande. Han brottades med sin kallelse, men gick hela tiden vidare.

Richard Foster ser i honom ett tydligt exempel på hur en människa kan förena det andliga och det mänskliga. Tron och det inre livet formar en person, som blir ett tydligt uttryck för hur Gud vill handla i historien.

Vår vardag

Låt oss landa i vår egen vardag. Vi är kanske varken superföräldrar som Susanna Wesley, har musiktalanger som Bach eller kan göra karriär med den integritet som Hammarskjöld gjorde, men ett kan vi. Vi kan vara oss själva på bästa sätt, med de går vi utrustats med. Här finns det inga självklara recept. Det inkarnatoriska livet hämtar givetvis inspiration från andra, men det behöver med nödvändighet ta sig individuellt uttryck. Du är unik och då är det naturligt att det liv du lever blir unikt, och ditt bidrag till både mänskligheten och Guds rike blir unikt.

Det innebär självklart inte att det går med någon slags automatik. Men när vi hör om denna tradition kan vi se att målet med de olika traditionerna/strömmarna, sammanfattat i den inkarnatoriska/sakramentala, är att de ska ta sig uttryck i vardagslivet.