
Den sociala rättvisetraditionen
Detta är en fjärde del i en serie artiklar som utgår från Richard Fosters bok Strömmar av levande vatten – sex andliga traditioner att ösa ur . Syftet är att ge en personlig introduktion till dessa andliga traditioner.
Richard Foster hävdar att alla dessa strömmar/traditioner har sina rötter hos Jesus själv. De har växt fram ur hans budskap, och han har förkroppsligat dem i sitt liv och sitt budskap. Då kan man ställa frågan: På vilket sätt stod Jesus för en social rättvisetradition?
Jesus hade inga favoriter. Han hjälpte alla som ville ha hjälp, oavsett deras sociala status eller situation. Alla var lika inför honom. Han hjälpte en romersk officer, trots att romarna var judarnas förtryckare, Luk 7:1-10, han kallade till sig en tiggare, som folket försökte tysta, Mark 10:46-52, han tog emot lärda judar, Joh 3:1-21, talade med dem som judar normalt undvek, John 4:1ff, gästade hos tulltjänstemän, normalt sedda som orena, Luk 19:1-10… Listan kan göras lång.
Någon har uttryckt följande:
Det finns inte enbart en anledning till varför Jesus dog, men en anledning som ofta förbises är hans överlåtelse till rättvisa. Hans helande handlingar var inga tältmötes-mirakler, de var handlingar av social omstörtning.
Rich Villodas
Jesus vände på sociala rangskalor. Det gällde inte minst inom det fromma livet, som karaktäriserade judendomen. Fariséerna levde rent. De strävade hårt efter att hålla buden, och betonade vikten att hålla lagen och den muntliga traditionen. Till skillnad från sadukéerna trodde de även på änglar, andar och ett liv efter döden.
Som en följd av detta höll man sig borta från personer som var orena. De judiska lagarna handlade till stor del om rent och orent. De spetälska var hänvisade till att leva utanför samhället i en isolerad egen gemenskap. Vad gör Jesus? Jo, han låter dem komma nära och t.o.m. rör vid spetälska – och helar dem. Det innebär även att han öppnar en väg in i gemenskap med släkt och vänner för dem igen.
När Jesus rensade templet bröt han verkligen med etablissemanget. Tala om att vända sig mot etablerade traditioner, och mot de som tjänade pengar på religionen.
Detta för oss tillbaka till Gamla testamentet. Här finns tydliga stråk av intensiv betoning på rättvisa och strävan efter att alla ska behandlas lika. Ingen ska leva på andras bekostnad. En av de främsta representanterna för denna tradition är profeten Amos.
Han verkade under en period när Israel, det vi kallar Nordriket, levde i högsta välmåga. Vi är på 700-talet f.Kr. och kungen Jerobeam II råder över ett stort och välmående rike. Kanske kan man likna det något med hur vi haft det i vårt hörn av världen i slutet av 1900- och början av 2000-talet.
Hur förvaltar man detta välstånd? När vi hör Amos förkunnelse ser vi att Gud anser att här är något som fattas. Han är mycket skarp i sin kritik av hur man lever.
Amos var en enkel herde från Juda, Amos 7:12-15, ett annat rike med en annan kung. Det fanns de som var profeter till yrket på den tiden, men han tillhörde inte den skaran, utan kallades av Gud att bege sig till maktens centrum i Norra riket och förkunna ”ett tufft budskap” för dem. Vilken utmaning! Fåraherde mot maktens elit.
Vad hade Gud att säga dem? En stor del handlade om att de förvrängt rätten. De utnyttjade de fattiga, skodde sig på de som hade mindre resurser. Men viktigast var att de genom detta sätt att leva förvrängde Guds vilja och kallelse till folket.
Amos beskriver situationen så här:
Ni hatar den som för rättens talan i domstolen och avskyr den som säger sanningen… ni som trampar på den fattige och tar hans säd i skatt:
Amos 5: 10-12
Ord rakt in i en situation där de fattiga förtrycks på olika sätt. Hur ska de leva i stället?
Sök det goda och inte det onda, så att ni får leva! Då skall Herren, härskarornas Gud, vara med er, så som ni säger att han är. Hata det onda och älska det goda, låt rätten råda då ni dömer!
Amos 5:14-15
Men Amos kraftigaste salva kommer mot deras sätt att bedriva sin gudstjänst. Här skakar orden om ordentligt:
Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Amos 5:21-23
Här ifrågasätts hela deras sätt att leva som Guds utvalda folk. De har missat något väsentligt, därför vill Gud inte lyssna på dem, trots att de gör det som han befallt.
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
Amos 5:24
Om rättvisan och rättfärdigheten ställs på undantag, då är det inte mycket bevänt med all fromhet. Gud säger till och med att han inte ens vill höra dem, när de försummar något så viktigt och centralt som rättvisan och rättfärdigheten.
När Jesus fick frågan om det viktigaste budet, vad var hans svar?
Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.«
Mark 12:29-31
Här bekräftar Jesus det Amos säger. Folket Amos vände sig till hade missat den andra delen av budet, den med nästan. Att inte bara se till sig själv och ta hand om sig själv och sitt, utan behandla alla lika. Därför var Guds dom hård.
Vår situation?
Vad säger det här till mig – till dig? Hur lever vi som fått förmånen att bo i ett av de rikaste och mest välmående länderna?
Handlar vår fromhet både om att älska Gud av hela hjärtat och att älska vår nästa som oss själva? Vad innebär det?
Det finns stora frågor i vår tid som handlar om rättvisa och rättfärdighet. Dessa kan kännas ganska onåbara, men pockar ändå på vår uppmärksamhet. Vi kan t.ex. nämna: miljö, fred, hunger och fördelning av jordens resurser.
Inget av dessa problem är något vi löser. Men frågan till oss är hur vi kan leva och representera den sociala rättvisetraditionen. Hur vi tar vara på vår nästa?
Några personer kan ha en kallelse rakt in i dessa frågor. Det måste till politiska lösningar för att komma till rätta med många av problemen. Det finns kristna personer som har som uppgift att gå in i politiken, utan att vara mer bunden till sitt parti än till Guds kallelse, och där fullgöra sitt uppdrag.
Jag var i en församling där det fanns en person som inte sågs speciellt mycket i kyrkan, utan i stället tillbringade stor del av sin tid på sitt rum i riksdagen, i olika utskott och på resor jorden runt i politiska uppdrag.
Någon kanske skulle tänka att detta är att svika församlingen. Men jag tror tvärtom att det finns personer som inte i första hand är kallade till att engagera sig i församlingsaktiviteter, utan som kan ha sin kallelse till engagemang i politiken. Det innebär givetvis inte att man inte är delaktig i församlingen eller ställer sig utanför, bara att uppgiften i första hand handlar om ett politiskt uppdrag – på Guds kallelse.
Hjälp till utsatta
Men man kan göra insatser för social rättvisa på nära håll! Vi är så lyckligt lottade i Elim att vi är delägare i Erikshjälpen. Här kan man verkligen tala om att göra en insats för social rättvisa, på många plan.
Dels handlar det om att vara lite motvind till konsumtionssamhället, genom att återbruka saker som inte på något sätt är förbrukade eller slut. Dels ger det en möjlighet till meningsfullt arbete för den som saknar meningsfull fritid eller av någon anledning har svårt att hitta in på arbetsmarknaden.
Dessutom ger det glädje åt alla de som ”fyndar” och hittar saker de gärna vill ha – billigt! För att inte tala om hur mycket hjälp vi kan förmedla till olika organisationer i skilda världsdelar.
I vår församling har vi organisationer vi stöttar i många olika världsdelar. Det handlar om stöd till flyktingar, sjukvård, gatubarn, samhällets utsatta… Det är helt fantastiskt att kunna bidra med små strån till stacken för att lindra nöden på olika håll i världen.
Så alla ni som engagerar er i Erikshjälpen kan med glädje konstatera att ni står i en del av den sociala rättvisetraditionens ström. Fortsätt med det!
Richard Foster tar i sitt kapitel upp tre personer som representanter för de olika traditionerna. I denna nämner han:
Historisk förebild: John Woolman
Biblisk förebild: Amos

Thomas B Lindbjer