Helgelsetraditionen

Detta är en andra del i en serie artiklar som utgår från Richard Fosters bok Strömmar av levande vatten – sex andliga traditioner att ösa ur . Syftet är att ge en personlig introduktion till dessa andliga traditioner.

Låt mig börja med en liten historisk tillbakablick, som jag strax ska motivera.

I mitten på 1800-talet blev det en väckelse på Närkeslätten utanför Örebro. Många kom till tro och blev berörda av det Guds Ande gjorde. En plats där en del av dessa samlades på var Torps herrgård. Där anordnade man en större samling för att samla de som blivit berörda av detta skeende. Första gången var 1887. Faktum är att ”Torpkonferensen” hållits varje år sen dess, även om det tvingats bli digitalt på grund av pandemin de senaste åren.

I samband med det som skedde på Torp grundades en ny rörelse, Helgelseförbundet. Därav denna introduktion med koppling till helgelsetraditionen och begreppet helgelse.

Elimförsamlingen i Skene är en del av den baptistiska rörelsen som fick en start i Sverige i Vallersvik 1848. Det finns en intressant beskrivning att läsa här eller i en artikel i Hallands Nyheter. För att kort sammanfatta vår historia kan vi konstatera att det samfund vi idag tillhör i Elimkyrkan, Evangeliska Frikyrkan, är en sammanslagning av tre tidigare baptistiska samfund: Helgelseförbundet, Örebromissionen och Fribaptisterna.

Vad är helgelse?

Men vad innebär egentligen helgelse? Vad ligger i ordet? Det som skrivits om detta begrepp skulle säkert fylla ett mindre bibliotek. Någon har försökt sammanfatta helgelsen på följande sätt:

Att göra det som behöver göras, när det behöver göras.

Helgelse handlar om livet, val i livet, hur vi lever. Den handlar om tron omsatt i praktiken. Om trons konsekvenser i våra liv. Den handlar om förvandling inifrån och ut.

Det finns nämligen risker med betoning på helgelse. Fariséerna på Jesu tid skulle nog betrakta sig själva som mycket helgade personer. De fullföljde ju lagens krav och levde ”nästan perfekt”. Är inte det en närmast fullkomlig form av helgelse?

Hur var Jesu reaktion mot fariséerna? De tillhörde den grupp han kritiserade allra mest. Han tog till hårda ord mot dem. I Matt 23 blev det verkligen storsläggan. Varför?

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.
Matt 23:25–28

Av detta blir det väldigt tydligt att helgelse i Jesu ögon inte handlar om att ha en perfekt utsida. Vad spelar det för roll om allt ser bra ut, om insidan inte motsvarar det yttre.

Helgelse handlar om att det yttre förvandlas på grund av att det sker en inre förändring. Som titeln på en bok av Larry Crabb uttrycker: ”All verklig förändring börjar inifrån”

Här finns en klar koppling till den kontemplativa traditionen som vi beskrev i en artikel tidigare. Det handlar om att ha en relation till Gud, att bli medveten om hans närvaro, för att successivt låta hans inflytande påverka och förändra mitt sätt att leva.

Syndakatalogen

Jesus vände sig mot fariséerna eftersom de helt fokuserade på det yttre, på ett rätt beteende. Och visst kan vi som har varit med i frikyrkorörelsen under lång tid konstatera att det i våra sammanhang under perioder har blivit alldeles för mycket betoning på det yttre. Ett exempel är ju den omtalade ”syndakatalogen”. Man skapade normer för vad som fick och inte fick göras, med ibland alldeles kolossalt allvarliga konsekvenser för individer.

När jag var i tioårsåldern mötte jag en dag min morfar, en man med pondus. Han kom promenerande med sin käpp och jag kom från andra hållet glatt visslande. Då vände han på käppen och höll fast min nacke med kryckan på käppen. Tittade mig stint i ögonen och förklarade att man inte skulle vissla. Jag har ingen aning om varför, men det fanns förmodligen ”någon paragraf i syndkatalogen” som förklarade det.

Mer välkänt är väl att ha håret i en ”knut i nacken”, vilket för kvinnor var obligatoriskt under lång tid i vissa sammanhang.

Jag har även minnen från min uppväxt när TV:n kom. Tidigare hade det i princip varit ”förbjudet” för en hel del i min omgivning att gå på bio. Åtminstone viss slags filmer. Sound of Music var nog okej. Nu blev det plötsligt legitimt att titta på ”vad som helst”, bara det inte visade på bio utan i TV.

Syftet med att ge levnadsregler är givetvis gott, men att välja eller välja bort är något man ska göra av egen övertygelse, inte för att bocka av vissa saker på en meritlista, vilket i sin tur ska leda till ett ”godkänt liv”. För ska vi vara ärliga, skedde det nog ofta för andra människors skull.

Men ett yttre liv som inte motsvaras av ett inre, det brukar avslöjas med ordet ”skenhelig”. Det är ett allmänt begrepp, inte bara använt inom kristenheten. Det kan vara ett annat ord för Jesus anklagelse av fariséerna. Helighet, helgelse, där det yttre skenet inte har sin motsvarighet i ett inre liv.

Verklig förvandling

Utmaningen till ett heligt liv är alltså att det ska förändras inifrån på ett sätt som får konsekvenser i vårt vanliga liv. Helgelse är en process som beskrivs i ex Rom 12:1–2:

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Paulus utgår från offren i gamla testamentet, som var självklarheter för hans läsare. Frambär er själva och era liv som ett ”heligt offer”. Hur gör man det? Jo, genom att umgås med Gud, låta sig påverkas av honom, och inte styras av allt det som finns runt omkring i samhället.

Och nog har vi mycket som vill ha vår uppmärksamhet idag. Informationsteknologin idag sysselsätter mängder av personer och bedriver forskning på hur man ska lyckas fånga vår uppmärksamhet så effektivt som möjligt och sen behålla den. Detta leder i sin tur till en splittring och distraktion för individen, som gör att det blir svårt för många av oss att leva koncentrerat. När så många ropar efter vår uppmärksamhet, riskerar våra liv att bli väldigt splittrade.

Paulus uppmanar oss till förvandling. Vårt tankeliv ska förändras så vi ”tänker Guds tankar”. Han har t.o.m. så stort förtroende för vad Gud kan göra i oss, att han konstaterar att vi genom denna process ”kan avgöra vad som är Guds vilja”. Vi kan successivt lära oss vad det är Gud vill – och med hans hjälp leva som han vill. Det är vad helgelse handlar om.

Men hur i all världen når man dit?

Andliga övningar

Det finns något som kallas för andliga övningar (spiritual disciplines). Det har genom historien varit en hjälp att växa som troende. Ett sätt att låta tron få konsekvenser i livet, helgelse. De andliga övningarna kan givetvis missbrukas de också. Ni har kanske sett eller hört om märkliga avarter där personer t.ex. piskar sig själva som en andlig övning, flagellanter.

Andliga övningar fick enligt mig en mycket bredare acceptans inom frikyrkan genom Richard Fosters bok ”Vägar till glädje” som kom ut första gången 1984. Originalet heter ”Celebration of Disciplin”, helt enkelt att fira, glädja sig, genom att tillämpa andliga övningar och se resultatet av dem i sitt liv. Rubriken på första kapitlet är ”Andlig disciplin – dörren till friheten”. I boken finns många exempel på hur man kan praktisera andliga övningar.

Foster pekar på ett antal olika områdena där vi kan praktisera andliga övningar. De ger oss en aning om bredden av dem. Han tar i separata kapitel upp följande områden: Meditation, bön, fasta, studier, enkelhet, avskildhet, ödmjukhet tjänande, bekännelse, tillbedjan, ledning och glädje.

Det är givetvis inte meningen att man ska ge sig på allt detta på en gång. Återigen handlar det inte om prestation, eller att bocka av en lista. Det är olika saker som står i fokus för oss under olika perioder. Då blir det även naturligt att praktisera olika andliga övningar, för att kunna genomföra en förändring i sitt liv.

Jag blir inte mer andlig för att jag praktiserar andliga övningar, men jag kan få tillgång till ett redskap som kan hjälpa mig att förvandlas inifrån, och förhoppningsvis bli mer lik Jesus.

Eugene Peterson har konstaterat om de andliga övningarna:

Det är inte så att de har prövats och övergivits på grund av att de inte fungerar, utan prövats och visat sig vara svåra (och inte så lite tröttande) och därför lagts undan till förmån för något annat som kan passa i en upptagens persons kalender.

Att försöka verkligen leva i nuet kan vara en andlig övning. Marilyn McEntyre uttrycker det så här:

Att göra det som är vår uppgift är en andlig övning. Varje dag blir vi inbjudna att urskilja vad som är vår uppgift och göra det – att lyssna till stundens kallelse, att vara tillräckligt tysta för att uppfatta den, och välja bort allt annat just då, för att säga ja”.

Att få himlen i människor

Det finns en mening som fastnat hos mig:

Det handlar inte att få så många som möjligt till himlen, utan att få himlen i så många som möjligt.

Detta är helt enkelt en tillämpning av missionsbefallningen. Vi ska gå ut och göra lärjungar, dvs de som kommer till tro ska som en följd av att de kommer till tro även förändras till att leva ett förvandlat liv. Som Jesus mycket utmanande uttrycker det i Matt 5:28:

Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Återigen. Detta är inget vi presterar eller åstadkommer genom egna ansträngningar. Det är Gud som verkar i oss. Men vi väljer om vi vill samarbeta med honom mot den förvandling han vill se i oss. Så här skriver Paulus till de kristna i Filippi:

Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning…ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.
Fil 2:12–13

Det är hoppfullt och utmanande att höra. Vi kan lita på att Gud verkar i oss, och samtidigt är Han beroende av att vi är beredda att samverka med honom.

Jag skriver detta i fastetider då alla traditioner har något att tillföra och utmana oss med. Förhoppningsvis har du fått en glimt av vad helgelsetraditionen står för.

Richard Foster tar i sitt kapitel upp tre personer som representanter för de olika traditionerna. I denna nämner han:
Historisk förebild: Phoebe Palmer (kvinna från USA som jag aldrig hört talas om tidigare)
Biblisk förebild: Jakob, Jesu bror
Nutida förebild: Dietrich Bonhoeffer

Så här beskriver han viktiga personer och rörelser genom historien som betonat helgelsetraditionen.

Thomas B Lindbjer