Den kontemplativa traditionen
Detta är en första del i en serie artiklar som utgår från Richard Fosters bok Strömmar av levande vatten – sex andliga traditioner att ösa ur . Syftet är att ge en personlig introduktion till dessa andliga traditioner.
Den kontemplativa traditionen. Vilket namn! Kontemplativ, vad betyder det egentligen? Jag blir inte förvånad om du associerar det med kloster och munkar. Ett liv i avskildhet. I total överlåtelse på ett sätt som känns väldigt främmande för de flesta av oss.
Nationalencyklopedin säger att kontemplativ är ”ett tillstånd av stilla försjunkande i upplevelsen av gudomlig närvaro”. Det låter krångligt. Kan det höra hemma i vår moderna tid?
Som med många andra gamla begrepp, gäller det att undersöka dem lite mer innan man slänger dem över bord. I vår tid lever vi med ”instant gratification”, dvs. man ska få sin belöning direkt. Vi har svårt att vänta på det som ger utdelning på längre sikt. Vi är inte många som liknar skridskoåkaren Nils van der Poel, som kan fokusera så totalt på en uppgift och söka nå ett mål genom ett så totalt hängivet val av aktiviteter. Men då kan det också bli dubbla guldmedaljer på OS!
Underrubriken om den kontemplativa traditionen i Richard Fosters bok är ”Att upptäcka den inre bönen”. Det handlar om att söka djupare i vad bön handlar om. Foster menar att den inre bönen kan leda fram till en förvandling. Jag citerar s 54.
Genom alltsammans tar Gud gradvis, sakta det inre i sitt grepp: först hjärtat och viljan, sedan förståndet, fantasin och begären. Resultatet blir att hela personligheten omvandlas och blir lik Kristus. Undan för undan tar vi efter hans vanor, känslor, förhoppningar, tro och kärlek.
Jag vill lyfta fram några begrepp som är centrala när det gäller den kontemplativa traditionen. Låt det bli ett försök till att göra denna tradition lite mer begriplig och, i bästa fall, mer lockande och attraktiv att undersöka vidare.
Avskildhet
Jag minns en resa jag gjorde med en rullstolsbunden kusin. Detta var på 70-talet. Vi mellanlandade på Kastrup och var tvungna att tillbringa en hel del väntetid där. Vi stördes mycket av att det inte var tyst någon stans. På den tiden förhärskade den s.k. muzaken. Det vill säga totalt menlös musik som strömmade ur högtalarna. Överallt. Bokstavligen överallt. Vi letade efter ett tyst rum, men inte ens på handikapptoaletten kunde vi hitta tystnad.
Om vi för så länge sen upplevde att vi överfölls av ljudintryck, så var ju det bara en viskning av det bombardemang av olika stimulanser som möter oss idag. En hel del av det kan vi välja bort. Tyvärr är det väl så för många av oss att vi, eftersom vi har mobiler, inte är riktigt medvetna om hur mycket och många det är som splittrar vår vardag och vår tillvaro.
När jag sitter här och skriver, så kan ju telefonen pocka på uppmärksamhet när som helst. Om jag inte har ”talat om för den” att jag inte vill blir störd. Men då krävs ett aktivt val. Hur många är det som klarar av blockera tjänster, så de bara får tillträde till vårt liv under vissa perioder på en dag. Hur många vill det ens? Och vad kan det bero på?
Avskildhet handlar om att välja bort. Välja bort för att öppna möjlighet för något annat. Att tillbringa några dagar i tysthet kan skrämma många från vettet. Kanske vi är olika, men för mig har det verkligen varit en befrielse att få åka på en retreat och tillbringa något dygn i tystnad. Enbart avbrutet av gemensamma andakter och tillfällen då en retreatledare delar något muntligt.
Det händer något när man efterhand låter tystnaden börja tala. I början snurrar tankarna ofta på, som vanligt. Men min erfarenhet är att de börjar varva ner efter hand. Man får en chans att lyssna mer inåt. Och det kan vara både spännande och skrämmande, men i förlängningen alltid positivt.
Vi ska anordna en prova-på-dag att vara tysta den 2 april i Elimförsamlingen. Då tycker jag verkligen att du ska ta vara på chansen att ”smaka på tystnaden”. Det blir under några timmar, och kan bli en spännande upplevelse.
Det kan också vara värt att påminna om två olika ord i engelskan, som belyser detta. Loneliness och solitude. Loneliness handlar om att vara ensam, vara övergiven, utelämnad, isolerad. Ofta påtvingad. Det kan kanske vara vad man fruktar med att åka på en retreat.
Solitude däremot handlar om avskildhet, att man frivilligt väljer en miljö där man kapar bort många intryck för att få vara i ro, låta omgivningen – och i vårt fall Gud – tala. Det är vad en retreat handlar om.
De båda begreppen belyser tydligt att man kan vara ”ensam” på helt olika sätt.
Stillhet
Ett annat begrepp som hör intimt samman med avskildhet är stillhet. Om avskildhet mera handlar om miljön runt omkring, så fokuserar stillhet mer på mig själv och mitt inre.
En vanlig vardag är det svårt för väldigt många av oss att vara stilla. Från det vi vaknar bombarderas vi av intryck. Vi är några som har för vana att slå på radion på morgonen, för att ta del av koncentrerade nyheter. Det räcker gott med fem minuters nyheter, så kan våra tankar flyga runt på så väldigt många olika saker, och associationerna fladdrar som i en styv kuling. Vad händer i världen, Sverige, i OS Paralympics eller skidskytte (som är aktuellt just nu)?
Hur finner vi stillhet? Hur hittar vi fram till ett inre tillstånd som inte hela tiden signalerar en massa olika saker till oss?
Även här måste vi välja bort. Att söka avskildhet är ett steg mot att finna stillhet. Att låta den inre miljön få vila i en lugn yttre miljö. Att kapa bort yttre distraktioner. Befinna oss bortom räckvidd från både TV och mobil. Inte enkelt, men när vi gör det, upptäcker vi att vi har en möjlighet att lyssna mer på oss själva och det som pågår inom oss.
Sen kan vi ibland bli lite förskräckta när vi till exempel vill stilla oss för att be. Det är oerhört många tankar som snurrar. Hur blir vi kvitt dem? Hur är det möjligt att vara stilla över huvud taget? Kan jag alls bli så stilla att jag kan be utan mängder av distraherande tankar?
Som så mycket annat handlar även detta om övning. Även om man aldrig kommer att bli fri från tankar som distraherar, så går det att hitta sätt att ta itu med dem, som gör att man kan bevara stillheten mycket bättre. Det vanligaste rådet är att acceptera att tankar kommer och går. Bli inte stressad. Konstatera att tankarna kommer. Lägg undan dom och försök nå stillheten igen. Skriv gärna ner på ett papper om det är något du behöver komma ihåg, så vet du att det finns kvar.
Det finns mycket att säga om detta, men vi går vidare.
Bön
Just när man vill be underlättar det om man har tagit båda stegen med avskildhet och stillhet. Man talar ju ibland om bön som ”hjärtats samtal med Gud”. För att ha en chans att höra vad Gud har att säga oss, så behöver vi försöka nå ett mått av stillhet.
Vi har säkert många olika bilder av vad bön är. Att be om något är ju att önska sig något man vill ha. Och det är en dimension av bön. Men i den kontemplativa traditionen fokuserar man på bön på ett lite annat vis.
Kierkegaard lär ha sagt att ”bön förändrar inte Gud, men förändrar den som ber”. Vi ska inte försöka få Gud att agera efter det vi önskar, utan att bli så stilla att vi kan höra vad Gud vill.
Den kanske naturligaste vägen till detta är genom att lyssna till honom i Ordet, Bibeln. Att söka stillhet och ”tugga lite” på bibelord och bibelsammanhang. I den kontemplativa traditionen talar man gärna om ”andlig läsning”. Med det menar man att man inte läser Bibeln i stora sjok (som man kan göra i andra sammanhang). I stället väljer man ett litet stycke, stannar vid det som på något sätt rör vid mig. Det kan vara bara ett eller ett par ord eller en fras. Sen är man stilla och låter dessa ord leva sitt eget liv inombords.
Det finns de som delat upp den andliga läsningen, som kallas lectio divina efter latinska begrepp, i fyra olika steg. Jag nämner de klassiska beteckningarna efter ett svenskt ord.
- Läs, lectio: Läs stycket du valt. Sakta. Upprepa.
- Meditera, meditatio: När du läser ett ord eller avsnitt som talar till dig, som du reagerar på, stanna där. Låt det här få leva sitt eget liv inom dig. Reflektera över varför det talar till dig. Finns det något speciellt som väcks när du läser det?
- Be, oratio: Nu vänder du dig till Gud. Tala med honom om detta ord. Är det något som du vill säga till honom utifrån vad som väckts av detta ord? Är det något han vill säga till dig? Var stilla. Lyssna. Skriv gärna ner om du upplever att han säger något (det är väl fler än jag som har problem att komma ihåg).
- Begrunda, contemplatio: Här möter du ordet för traditionen vi talar om, kontemplation. Det handlar om att försöka lägga undan alla tankar, impulser och det som snurrar inom oss. Helt enkelt bara vara i Guds närhet. I detta läget ska du inte söka speciella tankar, inte söka förstå, bara vara i Hans närhet. Ett steg mot kontemplation.
(se t.ex. denna sida för en fylligare förklaring, på engelska)
Kärlek
Det sista ordet jag vill lyfta fram är kärlek. I den kontemplativa traditionen handlar det ytterst om att kärleken ska få genomsyra vårt liv. Detta att söka Gud på bönens väg leder inte till att man bara drar sig undan och blir isolerad i nån slags egen fromhet. Tvärtom. Syftet med att söka Guds närhet och lyssna in hans tilltal är att de ska ta sig uttryck genom kärlek. Och kärleken är alltid praktisk. Kärleken handlar. Kärleken är inte teoretisk.
Den kontemplativa traditionen söker stillheten. Stänger ute intryck. Fokuserar på att söka Guds närhet. Men vi gör det inte för att dra oss undan, utan för att möta Guds kärlek – som förvandlar oss.
Richard Foster tar i sitt kapitel upp tre personer som representanter för de olika traditionerna. I denna nämner han:
Historisk förebild: Antonios (ökenfader i Egypten 300-talet)
Biblisk förebild: Johannes, Jesus lärjunge
Nutida förebild: Frank Laubach, missionär som arbetade för läskunnighet i olika kulturer.
Till sist en bild från boken med den översikt av viktiga namn och rörelser genom historien
Thomas B Lindbjer